Shinya Yamanaka (1962-)

Nobelpristagare i medicin eller fysiologi 2012

Lyckades backa till stamcellsstadiet

Yamanakas föräldrar ägde en liten fabrik som tillverkade reservdelar till symaskiner. Detta gjorde att den unge Yamanaka hade ett stort teknikintresse. Ett annat intresse var judo, en sport som resulterade i ett tiotal benfrakturer. Varje gång Yamanaka ådrog sig en skada fick han träffa en läkare och det var under dessa tidiga möten med läkarvetenskapen som han gjorde sitt yrkesval. Han fullföljde sin plan och blev läkare vid Kobe University 1987. Det var en stor utmaning när han skulle operera bort en cancertumör på en vän. Det var en enkel operation som en erfaren kirurg klarade på tio minuter. Efter en timme hade Yamanaka inte lyckats. Han blev kallad Jamanaka, en ordvits på japanska som betyder hinder. Under sin tid som allmänläkare mötte Yamanaka en patient med reumatism och insåg att han borde syssla med grundforskning. Doktorsgraden 1993 följdes av gästforskning på Gladstone Institute i San Francisco. Här upptäckte Yamanaka en gen som hade betydelse för att stamceller kan förbli omogna. Väl tillbaka i Japan följde en tid av håglöshet och hans hustru tyckte att han borde arbeta som praktiserande läkare i stället för att forska. Yamanaka ville annorlunda och sökte en ny tjänst där han framhöll att han ville och kunde syssla med stamcellsforskning. Hans attityd gjorde att han fick tjänsten och nu vidtog det arbete som så småningom skulle leda till Nobelpriset. John Gurdon hade tidigare visat att tarmcell från groda innehöll sådan genetisk information att den kunde utvecklas till ett grodyngel. Frågan kvarstod om det skulle vara möjligt att omprogrammera specialiserade celler till pluripotenta stamceller utan att transplantera en cellkärna. Först studerade Yamanaka vad som gjorde att omogna stamceller höll sig omogna. Lösningen fanns i något som kallas transkriptionsfaktorer, en grupp proteiner som initierar kopiering av genetisk information från DNA. Yamanaka identifierade 24 sådana faktorer som var viktiga för att hålla en cell omogen. Genom ett grannlaga detektivarbete förstod Yamanaka och hans medarbetare att en kombination av fyra transkriptionsfaktorer var det som behövdes för att kunna omprogramera en specialiserad cell till en pluripotent stamcell. De pluripotenta stamceller man åstadkommit kunde därefter utvecklas till bland annat bindvävsceller, nervceller och tarmceller. Upptäckten öppnade ett helt nytt forskningsfält och gav forskarna nya verktyg. I förlängningen kan vi få ökad förståelse för många sjukdomar samt behandlingar som är bättre än de vi har idag eller där det idag inte finns någon bra behandling. Yamanaka fortsatte med barndomens judo och spelade också rugby under sin tid som student. Som vuxen har Yamanaka övergått till mindre våldsamma idrotter och har sprungit ett antal maratonlopp.

©Johan Wennerberg och Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet