Santiago Ramón y Cajal (1852-1934)

Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1906

Nervbanors kartläggare

Cajal föddes i Petilla de Aragón i Spanien där han som pojke först var barberarlärling och senare skomakarlärling. Den egensinnige och rebelliske unge Cajal ville bli det han hade talang för, nämligen konstnär. Fadern som var provinsialläkare och senare professor i anatomi vid universitetet i Zaragoza övertygade sin son om att läsa medicin. Det krävdes en del övertalning och fadern ansåg att den konstnärliga ådran kunde odlas på fritiden. Cajal fick sin läkarexamen 1873 och blev därefter militärläkare och under tjänstgöring på Kuba ådrog han sig både malaria och tuberkulos. Efter konvalescens startade en akademisk karriär som förde honom till lärosäten i Zaragoza, Valencia, Barcelona och Madrid. Han gifte sig 1879 med Doña Silverĩa Fañanas och familjen skulle så småningom komma att bestå av sju barn. Olikt många andra var Cajals forskning inte ett arv eller en inspiration från en mentor. Av en händelse hade Cajal fått se objekt för mikroskopering hos en kollega och beslöt att inrätta ett laboratorium i hemmet. Mikroskopet blev redskapet med vilket han inledningsvis studerade inflammationer, muskelanatomi och mikrobiologi. I slutet av 1800-talet fanns en god uppfattning om kroppens olika celler. En cell som gäckade vetenskapen var nervcellen och det var här Cajals stora insats skulle komma. Den vedertagna uppfattningen var att nervsystemet var ett kontinuerligt nätverk bestående av sammanbundna nervfibrer. Cajal genomförde en systematisk histologisk studie av nervsystemet och kunde visa hur en nervcell är uppbyggd. Han visade hur kommunikationen mellan nervceller bygger på närhet, hur information överförs från nervcell till nervcell. Vidare kunde han påvisa en struktur som kallas dendrit med vilken nervcellen tar emot information i form av elektriska impulser. Cajal summerade sina observationer i lagen om dynamisk polarisation. Cajals upptäckter var möjliga genom att han förbättrade och mästerligt utnyttjade den färgningsteknik som utvecklats av Camillo Golgi. Cajal publicerade omkring 100 arbeten och hann dessutom med att vara lärare i anatomi, histologi och patologi. Eftersom det inte fanns någon bra lärobok skrev han Manual de anatomía patológica general y de bacteriologíca patológica som utgavs i mer än 10 upplagor. Cajal fick utnyttja sin talang för målning när han gjorde medicinska illustrationer, både åt sin far och för egen räkning. Cajal erhöll flera hedersdoktorat och blev invald i otaliga akademiska samfund. Han blev 1916 medlem i Kungliga Vetenskapsakademin. Av alla de utmärkelser han erhöll var Nobelpriset 1906 kronan på verket. Priset delade han med italienaren Camillo Golgi för deras arbete med nervsystemets struktur. Golgis namn lever kvar i ”Golgiapparaten” en slags förpackningscentral: cellerna.

©Johan Wennerberg och Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet