Ivan Petrovich Pavlov (1849-1936)

Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1904

Upptäckare av reflexer

Ivan Pavlov föddes i Ryazan i Ryssland 1849 som äldste son till prästen Peter Dmitrevich Pavlov och dennes hustru Varvara Ivanovna Uspenskaya i en syskonskara på 11 barn. Inledningsvis följde han i faderns fotspår och gick i kyrkskola följt av ett teologiskt seminarium i hemstaden. Som liten råkade Pavlov ut för en fallolycka och på grund av skadorna han ådrog sig börjande han inte skolan förrän vid 11 års ålder. Pavlov blev i 20-årsåldern inspirerad av de progressiva tankar som spreds av Dimitrij Pisarev, en av Rysslands ledande litteraturkritiker, och Ivan Sechenov förgrundsgestalt inom den ryska psykologin. Pavlov lämnade det teologiska seminariet utan slutbetyg och beslöt sig för att ägna sig åt vetenskapen. Han började studera naturvetenskap vid universitetet i Sankt Petersburg 1870 och blev passionerat intresserad av fysiologi. Det skulle bli en passion som varade livet ut och han bytte inriktning till medicin. Han bytte institution flitigt under tidiga delen av sin karriär och var bland annat två år i Leipzig. Han fick 1891 erbjudandet att leda fysiologin vid Institutet för experimentell medicin i Sankt Petersburg, ett institut han skulle tjäna i 45 år. Här ledde han framgångsrikt sin och institutets forskning. 1904 fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin och blev därmed den förste ryske Nobelpristagaren. Efter oktoberrevolutionen 1917 fick han ett särskilt regeringsdekret signerat av Vladimir Lenin där han prisades för sina gärningar till gagn för alla världens arbetare. Institutet som var en väldig prestigesymbol för Sovjet fick rikligt med resurser, en politik som fortsatte även under Josef Stalins styre. Trots pengar och utmärkelser från Sovjetstaten var Pavlov öppet kritisk. När intellektuella i Sovjet förföljdes skrev han till Stalin och protesterade samt uttryckte hur han skämdes över att vara ryss. När Sergei Kirov, en av Sovjets högsta politiker, blev mördad och Stalin utnyttjade situationen för att eliminera sina motståndare, skrev Pavlov otaliga brev till Vjatjeslav Molotov och protesterade. Få sovjetmedborgare kunde göra som Pavlov och komma undan med livet i behåll. För gemene man är Pavlov mest känd för sina hundar. Experimenten gick ut på att studera salivutsöndringen när djuren fick mat, saliveringen är en icke viljestyrd reflex. I samband med matningen ringde Pavlov i en klocka och efter en tid kunde han visa att klockringningen i sig själv var tillräcklig för att starta salivutsöndringen. En betingad reflex hade uppstått. Mindre känt är att han utförde snarlika experiment med barn, på så sätt kunde han visa att människors reflexer också kan betingas. Pavlov studerade samverkan mellan matsmältningen och nervsystemet. Han lyckades förstå hur nervsystemet påverkar matsmältningen och det var för detta han erhöll Nobelpriset. Hans upptäckt av den klassiska betingningen var en biprodukt av hans ursprungliga forskning. Under de tidiga studieåren träffade Pavlov sin blivande hustru Seraphima Karchevskaya som kommit till Sankt Petersburg för att studera pedagogik, de fick fem barn tillsammans. Pavlov var en sann vetenskapsman. När han vid 86 års ålder låg på sitt yttersta bad han en av sina studenter att noga notera och dokumentera allt som hände med honom i slutfasen av livet.

©Johan Wennerberg och Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet