Frederick Banting (1891-1941)

Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1923

Insulinets upptäckare

Frederick Banting föddes 1891 på en bondgård i Ontario, Kanada som den yngste av fem barn till William Thompson Banting och Margareth Grant. Efter skolgång i den lilla staden Alliston sökte Banting värvning i armén men nekades på grund av dålig syn. Han började studera på University of Toronto, inledningsvis teologi men bytte ganska snart till medicin. Efter den grundläggande utbildningen blev han 1916 enrollerad i armén, nu som läkare och deltog i 1:a världskriget. Här blev han sårad men fortsatte att vårda andra skadade i 16 timmar innan han blev beordrad att sluta. För sina insatser blev han belönad med utmärkelsen Military Cross. Återkommen efter kriget varvade han fortsatta studier med undervisning samt med praktik, bland som annat kirurg. Det var när han läste på inför ett undervisningspass som han fick sin idé om orsaken till diabetes och hur den skulle kunna botas. Den allmänna hypotesen var att bukspottskörteln producerade en substans som reglerade blodsockernivån, men ingen hade lyckats bevisa detta, än mindre isolera någon sådan substans. Banting var ung och saknade det mesta som var nödvändigt för att forska – erfarenhet, laboratorium, medarbetare och pengar. Han vände sig med sina tankar till John McLeod vid University of Toronto som inte utan viss skepsis gav honom resurser att påbörja arbetet. Till sin hjälp hade Banting den unge studenten Charles Best och senare även biokemisten James Collip. Arbetet var intensivt och framgångar blandades med bakslag. I extrakt från bukspottkörtlar upptäckte man en substanz som sänkte blodsockret. De kallade den insulin, eftersom den kom från de Langerhanska öarna i (latin: insulac) i bukspottkörteln. Redan 1923 hade man ett så stort lager att man kunde saluföra insulin. Från idé till verklighet tog det två år vilket är remarkabelt. Att få diabetes var en dödsdom innan upptäckten av insulin, och sålunda blev insulin skillnaden mellan liv och död. Banting och McLeod tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1923. Beskedet väckte harm hos Banting som ansåg att Best och inte McLeod borde fått priset. Saken löstes genom att Banting delade sin prissumma med Best. Likaledes delade McLeod sina prispengar med Collip. Banting var 32 år när han fick priset och det gör honom till den yngste medicinpristagaren genom tiderna. Samtidigt som Banting började arbete med insulin blev han interesserad av att måla. Han var särskilt förtjust i det kanadensiska landskapet och gjorde flera resor där han ägnade sig åt landskapsmålning. Banting gifte sig med Marion Robertson 1924 och de fick en son innan de skildes 1932. Några år senare gifte han om sig med Henrietta Ball. Efter den framgångsrika insulinforskningen intresserade Banting sig för silikos, cancer och mekanismen för drunkning och hur den kunde motverkas. Under 2:a världskriget blev han intresserad av medicinska problem som uppstod hos piloter. Han var 1941 på en flygresa på väg till England för att medverka i tester av en ny flygdräkt. Planet han åkte med havererade ovanför Newfoundland och Banting avled av sina skador 49 år gammal.

©Johan Wennerberg och Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet